I det klassiska norska valfångarsamhället Grytviken på Sydgeorgien såg jag en antarktisk tärna som betedde sig litet speciellt. Den återvände hela tiden till en avskild, och från vägen osynlig, del av hamnanläggningen. Genom att ta mig upp på ett fundament i hamnen lyckades jag få syn på den igen - och dess bo. En unge visade sig plötsligt och under någon minut fick den lov att röra sig utanför boet (och jag kunde ta några fotografier), sedan motades den försiktigt men bestämt in igen av föräldern.