Oreolais [Apalis] pulchra
Black-collared apalis / Svarthalsad sångare

33c066    2018-01-28    Thika, Kenya

This is indeed a 'rare' species: it occurs extremely sparingly, it is hard to find and it is difficult to photograph. I had an incredible luck - and a very skilled guide, who told me to drop everything else and accompany him when he had discovered a singing male of Black-collared apalis. Something moved in the shrubbery, but everyone who has tried to photograph or even get sight of e.g. a nightingale in Europe, knows what I mean. It was absolutely impossible. But using a playback of another Black-collared apalis, it suddenly appeared on a branch outside the foliage. It sang frantically for around half a minute before it withdrew into the shrubbery again. Meanwhile, iIn that half minute, I got a series of pictures. The sexes look alike, but because of the song, which is usually described as "zeeu-zeeu-zeeu" in alternating, paired tones, we can conclude that this is a dominant male. The Black-collared apalis was previously placed in the genus Apalis, whose species it resembles in appearance as well as in size, but is now brought to the genus Oreolais, along with the Rwenzori or Collared apalis (Oreolais ruwenzorii), since DNA studies have shown that these two species are only remotely related to the species in Apalis. The Black-collared apalis appears in pairs and small groups in shrubbery and undergrowth between 1550 and 2400 m in a few limited locations in central Africa. The largest cohesive habitat (which is not particularly large) is actually found here in Kenya. It is 11-13 cm long and subsists on insects and other invertebrates. This is one of two subspecies, the nominal race (Oreolais pulcher pulcher).

Det här är sannerligen en 'rar' art: den förekommer ytterst sparsamt, den är svårupptäckt och den är svårfotograferad. Jag hade en fruktansvärd tur - och en mycket skicklig guide, som sa till mig att släppa allt annat och följa med honom när han upptäckt en sjungande hane av svarthalsad sångare. Något rörde sig i lövverket, men alla som försökt fotografera eller ens få syn på en näktergal i Sverige, vet vad jag menar. Det var helt omöjligt. Men med en uppspelning av en annan svarthalsad sångares revirhävdande sång dök den plötsligt upp på en gren utanför buskaget. Den sjöng frenetiskt i någon halvminut innan den drog sig in i lövverket igen. Under tiden fick jag en serie bilder. Könen är lika, men på grund av sången, som brukar beskrivas som "zeeu-zeeu-zeeu" i växlande, parvis toner kan vi dra slutsatsen att detta är en revirhävdande hanne. Den svarthalsade sångaren fördes tidigare till släktet Apalis, vars arter den liknar i såväl utseende som storlek, men förs numera till släktet Oreolais, tillsammans med Ruwenzorisångaren (Oreolais ruwenzorii), eftersom DNA-studier visat att dessa båda arter endast är avlägset släkt med Apalis. Arten förekommer i par och små grupper i buskage och undervegetation mellan 1550 och 2400 m på några enstaka platser i centrala Afrika. Största sammanhängande habitatet (som inte är särskilt stort) finns faktiskt här i Kenya. Den är 11-13 cm lång och lever på insekter och andra ryggradslösa djur. Detta är för övrigt en av två underarter, nominalrasen (Oreolais pulcher pulcher).