En av resans största upplevelser var manakin-spelet. Jag hade aldrig hört talas om att manakinerna hade spel och speciella lekplatser, men José Luís visste det och tog mig till en sådan. Medan vi stod där, uppenbarade sig den första hannen och började spela. Han krökte på ryggen, fladdrade med strupen, förvred kroppen till oigenkännlighet (se bilden), viftade då och då med vingarna och började rytmiskt studsa till höger och vänster på grenen som en duracell-kanin. Snart följde ett par andra hannar efter och efter en stund dök den första honan upp. Hon satte sig på en gren intill en av de mest extatiska och storögda hannarna. Jag fick en bild på dem båda där hannen påminner om en knixande tjädertupp medan den grönaktiga, mera oansenliga honan sitter till synes oberörd bredvid. En oerhörd upplevelse! Bandstjärtsmanakinen (11 cm) måste vara en av de minsta fåglarna som har veritabla spelplatser! (Det visade sig efteråt att inte ens José Luís hade sett själva spelet förut. Vi var båda förståeligt upprymda...)