En av våra mest skygga gäster är spillkråkan. Den kommer tyst och försvinner så fort något rör sig. Oftast ser man den därför som en flygande silhuett när den redan lämnat. Men ibland röjer den sig med sitt mjukare kri-kri-kri... Jag passade på den några dagar och den här dagen hade jag tur. Jag satt ganska öppet på en bänk vid husväggen, under dess favoritkörsbärsträd (däär jag upptäckt den flera gånger tidigare). Jag hade pratat i telefon och precis lagt ifrån mig den när den kom. Jag höjde kameran försiktigt och väntade. Till en början höll den sig gömd bakom grenarna. Men tydligen var körsbären oemotståndliga. Så plötsligt var den i någorlunda fri sikt. Jag tog en hel serie bilder innan den reagerade. När den såg mig flög den givetvis. Men då hade jag redan den här bilden...