Jag hade länge försökt få en anständig bild av Sveriges näst minsta fågel, gärdsmygen. Men utan resultat. Så en dag gick jag och min son förbi en rotvälta nära våra marker i Småland. Han påstod då att han sett en fågel komma ut ur den. Jag blev genast intresserad och några dagar senare la jag mig i gömsle för att se om det var en gärdsmyg. En morgons väntan resulterade dock bara i en massa myggbett och en suddig silhuett av en fågel. Jag lärde mig dock något viktigt. Rotvältan var inte centrum i gärdsmygens revir utan periferi. Jag kunde nu gissa var den hade boet. En gång därefter låg jag därför i skydd av en stubbe med kameran riktad mot det förmodade centrumet. Och jag blev belönad: en lång serie varierade bilder på gärdsmyg. Visserligen på behörigt avstånd, men ändå.